Dagens Nyheter – 26 februari 1870, sida 1

bor ord omvårdnad; Gud vet, hur ofta de torkades! Så såg jungfru Elsas kammare ut. Hon var född i ett af fisklägena i närheten af Helsingör. Hennes fader hade varit fiskare, hade en gång stått sig bra, sades det, men hade blifvit fattig genom en eldsvåda, som förstört allt hvad han egde; och brandförsäkring var icke på den tiden så allmän som nu. Efter faderns död hade dottern kommit till en skeppsredare i Helsingör som hushållerska eller något dylikt; den familjen tjente hon ärligt och troget i många, många år, och då hon så fyllde sina sjuttio, fick hon lönen för sin trohet och tillgifvenhet i en plats på Helsingörs fattighus och det lilla månatliga understöd i penningar, som hennes aflidne herres son, den nye skeppsredaren, anslog åt henne. En och annan liten drickspenning förtjente hon också åt gig sjelf vid spinnrocken, ty flitig och ihärdig var hon, sia höga ålderdom till trots. Hon hade nu tillbragt sju år härinne och tycktes ännu vilja stanna länge qvår; ty hon var rask och liflig och egde alltid en lynnets jemnvigt, som borde länge nog kunna uppehålla henne. Sedan södnaste julhelg hade emellertid hennes krafter märkbart aftagit; hon kände sig väl icke egentligt sjuk, men hon måste dock många gånger samla allä Bina krafter för att ej digna ner. — När våren kommer, återfår ni nog edra