Dagens Nyheter – 26 februari 1870, sida 1

— 137 — jag vill vara dig en sköld, och du skall icke bära någon fruktan !4 Och bon lyfte sitt hufvud och lät sin blick med oändlig kärlek hvila på Wilhelm, så att han ej kunde annat än värmas af dess strålar och straxt glömma de hårda menniskornas hån och öfvermod. Och sådan kraft lägger Gud i en oskyldig och uppoffrande kärlek, att hvarje blick, som sedan rundt om från Hela kyrkan riktades till platsen der hon satt, måste sänka sig. — Hvad har hon icke lidit, den stackars flickan! hviskade det då i hvarje hjerta. Men då presten sedan på ett ställe i predikan kom att påminna om bibelspråket: Den som sjelf vet sig vara ren, han kaste första stenenX, då var det som om en osynlig makt hade dragit mången: blick bort till Wilhelm. XCHvad han har lidit, den stackarn14 ljöd det rundt omkring honom, liksom nyss omkring henne, och då — brast hörnstenen i fördomens starka mur. Besynnerligt var det: endast en timme hade förgått, och dock blottades och böjdes nästan hvarje hufvud för Wilhelm och Johanna, då de efter gudstjensten lemnade kyrkan. Då hade hon tagit honom under armen, hon slöt sig tätt intill honom och log, som en ung och fager brud, liksom ville hon visa dem alla HVAD KÄRLEKEN FÖRMÅR, 48.