Dagens Nyheter – 25 februari 1870, sida 2

-— la -—— Omöjligt, Johanna, sade han; der min familj en gång varit hedrad sgom den förnämsta, kan jag icke vistas med mitt besudlado namn; föräktad, afskydd . Ett nästan förklaradt uttryck spred sig öfverden unga flickans ansigte, då hon afbröt honom med dessa ord: — Du måstö ödmjukt böja dig under min vilja, Wilhelm, så skall det ej blifva så svårt för dig! — Nej, du får icke resa bort: der du har begått din förseelse; der skall du sjelf arbeta på din upprättelse; de; som till en hörjan kanskese ned fill -dig, skola då ei gång komma att se upp till dig . .. Alltså; du föl jer mig ? — 0; säg icke nej! SKAR ESR Då Johanna sista gången lemnade fängelset; tryckte den gamle, hvithårige mannen, som denna gång följde henne utom fängelsets port, hennes hand med ex Hos honom ovanlig hjertlighet och yttrade: ?7 FL — — Hade Yr många sådana som du, så skulle väl oftare sorgen; som vahdrar in genom dessa portar, förvandlas till Herrabs glädjet. Det var en lördagsafton omkring två år derefter. Nu var dethöst med grått, kallt och fuktigt väder; träden hade endåst få blad qvar, och äfven de voro ett lätt byte för det skarpa vind, fom for genom skogen och skakade alla grenår. Skyarna seglade öfver him: Jen; slottssjöns vatten svärtdade, och törn öck