Dagens Nyheter – 25 februari 1870, sida 2

tak voro omsvärmade af otaliga skaror skriande kråkor. Vägarna voro uppblötta, och stadens flesta invånare Höllo sig inne och blåste i fingrarne, ty tiden var ännu icke inne att börja elda i kakelugnarne; ehuru det eljest är smällkall vinter — kuttrade Handelsexpediterna. fire Dagens arbete var slutadt. Den gamle repslagaren satt efter intaget aftonmål i sin länstol: med den -kära pipan i munnen och blåste väldiga rökskyar mot-taket, allt under döt han vände sina allvarliga ögon bort mot fönstret åt trädgården, der Wilhelm och Joharina stodo i ett hviskande samtal; båda med allvarsamma, han till och med med misströstande, ansigtsuttryck. — Hvad tjenar det till, Johanna! Du ser huru jåg arbetar; och ännu har jag icke kommit en hårsmån framåt, Hvärt jag kommet; gå alla andra undan, som om jag vore följd ac pesten! — Förlora icke modet, käre Wilhelm! sade Johanna; det kommer nog den tid, då de lära känna hvad du duger till och hvad du för: mår uträtta; då :skall man nog-erkänna och komma ihåg, hvem som bidragit till att min faders yrke tagit ökad fart, hvem det är; som i hemlighet sänder läkemedel till) de sjuka, och bröd, ved: -oth kläder till de fattige; hvem det. är, öfver hvilken så många:välsignelser höjas! Fortfar: blott och förtröttas icke, min vänt es