Dagens Nyheter – 25 februari 1870, sida 2

Hon strök henom öfver pannan med sin mjuka hand. Han tyckte sig i detta ögonblick . liksom stå i ett solsken; det hårda inom honom tinade upp vid dess värmåandö strålar, och de Tförsta tårar, som på läng tid hade fuktät hans kinder, bröto frati i strida strömmar. Han villö tala, men allt hvad Jöhanna kunde tirskilja vär följande? Vill dT föra Mig tillbäka till vår ert Johanna? : Sr Då hon och fadren lemnade fängelset, sade dergarite fängölsedirektören til henmhe: — Kom hit igen, mit illa flicka! Sådana vackra läppar kura tala trolldomsörd; hvilka göra Båval Pprestens söm mina prudikningär öfverflödiga. Hör tickade åt hour genom tårar, de plidaste hon på längo häde fällt. ! Det var en stor och vacker mission, hvartill den unga flicka hade vigt Alla sina tähtar: att återföra den unge förbrytaren som en ångerföll själ till samhället och få detta att åter tUpptaga honom: Hur mycket hade hon icke att uträtta för hönom under denna tid! Hur iången tung vandring ut till fän gelset och innäfiför dess murar, hur mydkön köld att upptina, hut många tvifvel att häfva, hur månget Hopp att locka fråm! Men stark i sin Kärlek, tröttades hon aldrig, och så småningond Pråst den härda isskorpa af hån och