Dagens Nyheter – 25 februari 1870, sida 1

2 RV rett — Ack, aldrig blir jag dock upptagen bland dem — och när en gång din fader faller ifrån — hvad skall det då bli af dig och mig, Johanna? En stark rodnad gjöt sig öfver Johannas ansigte, hon : slog ned blicken, stod tyst en stund, derpå bad hon med en förunderligt gripande innerlighet i rösten: — Hvarför skall vårt förhållande längre behöfva sky ljuset, hvarför är du sjelf rädd för sanningen, hvarför vill. du aldrig gå ut tillsammans med mig och min far? Följ mig nu till kyrkan i morgon! Gör det, gör det, Wilhelm! — Det var den första seger, Wilhelm hade vunnit öfver sig sjelf, då han lofvade att gå ut med henne bland andra menniskor den följande dagen. Slottskyrkans väldiga klockor ringde, och talrika skaror gingo öfver borggården till kyrkan, bland hvilka också Wilhelm och Johanna syntes. För första gången följdes de åt — de voro förlofvade! Skulle man besvara deras helsning? — — — Endast ett fåtal helsade igen, men de gingo dock tillsammans in i Herrans hus! Denna hjertlösa kränkning framtvingade tårar i Johannas ögon. Men då hon, djupt böjande sitt hufvud medan hon skred öfver tröskeln till helgedomen, mottogs af orgelns mäktiga brus, var det som hörde hon Herrans röst tala till sig: SLyft ditt hufvud;