Dagens Nyheter – 25 februari 1870, sida 1

-—-—Ja f henne, och hade icke fadern lagt armen kring hennes lif, hade hon säkert fallit omkull på den hårda stenläggningen. Men hon hemtade gig snart. Porten öppnades med buller och bång, deras steg genljödo i den stora, ödsliga gården och på de trappor, uppför hvilka de fördes till direktören. Denne var -en gammal, hvithårig man, med ett mildt uttryck i rösten och en klar, men derjemte fast och skarp blick; han åhörde dem med deltagande, men ryckte på axlarna och sade: — Det är en hårdnackad krabat, den der slarfven, och jag tviflar på, att vi får mycken glädje af edert besök, ty hvarken af presten eller mig har han hittills velat taga reson. Han vill: förhärda sig, tyckes det, åtminstone är det ett hårdt skal att tränga igenom. Jag är rädd för, att man får låta honom styra på egen kurs. — 0, säg icke så, kära herre! bad Johanna ;låt mig tala med honom — kanske talar. han hellre med mig än med någon annan, tillade hon, i det hon sänkte sitt hufvud, upder det att hennes kinder färgades af en svag rodnad. — Nåväl, barn, sade: den gamle mannen, försök då din lycka: — och måtte Gud välsigna ditt förehafvande! Derpå fattade han hennes hand och förde henne in i ett litet, aflägset rum. Ljuset föll endast sparsamt ditin genom ett högt, smalt fönster, och direktören dämpade HVAD KÄRLEKEN FÖRMÅR, 17.