Dagens Nyheter – 24 februari 1870, sida 2

För sorgens säck har jag blott röst — O, Herre, Herre, sänd: mig tröst! Men då hon samma afton hade fallit i sörhö, drömde hon, att hon stod på en Höjd i skogen, hvarifrån hon egde den hörrligaste utsigt bort öfyer alla träden; det klara, silfverblå hafvet utbredde sig i solskenet och. ett skepp var just. i begrepp att lätta änkar, flaggan svajade från masttoppen och. seglen vöro hissade. Men på däcket stöd Wilhelm ööh såg in Mot länd med ett förtviflans uttryck i ögonen, liksom om han skulle draga bort från den sköna kusten till. döden ute på djupet: — Wilhelm, Wilhelm! ropade hon då. Men han svarade — o, hvad hans stämnmia klingade sorglig! — Förlåt mig all den Borg, jag förorsakat dig, Johanna — farväl! Då ropade hon, så det Hördes långt öfver skogen: z — O, stanna, Wilhelm! Jag dör af sorg, om du lemnar mig! Då såg hon honom springa i båten, skyndsamt ro från skeppet, uppnå land och klättra upp till henfe — och de följdes åt, till. dess de kommo bland syrenbuskarna i henneg trädgård. Då vaknade hon. Denna dröm stod alltid lifslefvande för henne, vek aldrig ur hennes tankar; hon trodde fullt och fast, att den var en himmelens vink om, att det var hon, gom var utsedd. til hans räddning. Slutligev förmådde hon icke längre bära det inom sitt stilla sinne. En afton sade hon till fadreti, utad att hennes