Dagens Nyheter – 24 februari 1870, sida 1

MN röst darrade, ty hon kände, att det skulle blifva så, som hon talade: — Lilla pappa, jag måste in till staden och se Wilhelm! Den gamle tappade sjöskumspipan ur handen, så förvånad blef han öfver hennes ord. — Gud bevara dig, barn! sade han. Hvad skulle du göra der? Det vore just en plats för min lilla Johanna! — Jag måste dit, pappa! Vår Herre har sagt mig att jag bör handla så! sade Johanna, i det hon såg upp till fadern med en blick, som förstummade honom, då han ville komma fram med invändningar. Efter mycket ventilerande fram och åter, slutade öfverläggningen med att fader och dotter gingo till sängs med den föresatsen att andra morgonen fara in till Köpenhamn för att uppsöka Wilhelm i fängelset. — Gläd dig åt återseendet! voro de gista ord, hon hade hört från hans mun — och huru genljödo de icke i Johannas: själ, då hon vid faderns sida vandrade genom den stora, bullersamma staden, som hon i dag såg för första gången. Hon måste stödja sig vid den gamles arm; men då hon ute på Kristianshavn gick öfver den sista bron och närmade sig det stora huset med jerngallerna för fönsterna och skildtvakten vid porten, då var det som om hennes sista styrka hade öfvergifvit