Dagens Nyheter – 24 februari 1870, sida 1

om Wilhelm tystnat, och nu blef han sällan eller aldrig nämnd; man tycktes ha glömt honom, såsom man glömmer en elak dröm. Men i det lilla, hvita huset var han icke glömd. Det är förunderligt hvad kärleken förmår! Den gamle repslagaren, som förr varit blind för förhållandet mellan Wilhelm och Johanna, hade nu på en gång genom kärleken till sin dotter blifvit skarpsynt; han insåg mycket väl, att den börda af brott och skam, som krogsat Wilhelm, hvilade tungt på den stackars Johannas hjerta; han kände nu äfven orsaken till hennes bleka kinder och hade en aning om, att det som bäst kunde lätta denna hennes börda var en mild dom öfver honom, från hvilken all denna olycka kommit. Han begagnade derför nu tillfället att yttra ett och annat godt ord om Wilhelm. — Herre Gud, ungdom och visdom följas sällan åt4, kunde den gamle då ibland utropa. YKöpenhamn är en farlig stad för ungdomen! — Vår Herre vill kanske på denna väg föra honom till hans föresatta mål — kanske blir det bättre, än vi kortsynta menniskor kunna ana nu! — Hvilken outsäglig tacksamhet strålade icke då mot honom ur dotterns ögon! O, hon var i så stort behof af ett stöd under denna bekymrets tid! Hon tordes aldrig tänka tanken, fullt ut, och dock tänkte hon