Dagens Nyheter – 23 februari 1870, sida 2

nedrat sig och som snart skulle skoningslöst fälla sin mördande döm öfver henne; och han, som njutit Hennes hjertas Tros i dens fägring, lemnade den, sedån hans eldkyssar förtärt bla: den och fäckat deras skära glåns, och huru mycken skugga. skulle väl falla på honom? Det gick ikring för Annas ögon; hon drog: själen tätare : omkring sig och Bförtade ut i den kolsvärta, Eyliga natten. Först då Hon! hunnit bron öfver strömmen, stannade kon och lutade sin värkande panna möt dess jernstaket. Dernere skummade vågorna brusande med snöhvitt skum, der kändes så svalt och godt. Anna stod och tänkte på sitt öde. Daångmusiken trängde ännu till hennbs öron, stormande af fröjd, och längre bort a fspeglades de skimrande ljusen i de dunkla böljorna. Hon såg den luftiga danserskan med de blonda lockarna sluten i häns armar; Kon hörde hans kärleksord och såg deras blickar mötas i flam mande blickar. -Och vidare såg hon verlden bryta stafven öfver sig, hon som vandrat sin väg så stolt, nu ett föremål för deras hån och smädelse; hon såg sin faders gråa lockar, hans tårfulla, förebrående ögon . . . och i sitt hjertå såg hon blott natt. Hon blickade upp mot himlen, den var mörk, dyster och utan stjernor, och på hennes Kjertas Himmel häde den sista stjernan sjunkit, der var tomt kallt och glånslöst, det såg ut som i en men. niskosjäl då hoppet har slocknat — då är dep sista räddningsstrået sjunket och den käm,.