Dagens Nyheter – 23 februari 1870, sida 1

Som en sakta, sorlände bäck hade Johannas dagar hittills förrunnit. I en ålder, då sorgen ännu icke har någon riktig makt öfver det unga sinnet, hade hon mist sin mor, och med fördubblad kärlek hade hennes fader sedan dess sökt att aflägsna allt från hennes väg, som kunde i något afseende vara henne till hinder eller plåga. Hennes välbefinnande var ju nu solen i hans ringa boning. Men han hade äfven glädjen att se sin lilla Johanna växa och trifvas godt, och hon räknade icke många år, förrän hon redan visste att återgälda hans kärlek med så många omsorger för hans trefnad, visste att framkalla leendet öfver hans ansigte, att hans sorg öfver hustruns död så småningom förvandlades till ett stilla vemod. Johanna läste i hans ögon alla hans önskningar, och en liten trägen och trogen hushållerska var hon, som flitig sysslade i hemmet, vinter och sommar alltid densamma. Hon bekräftade det gamla ordspråket: Det lugna vattnet döljer ofta det största djupet. Ingen, som såg den unga flickans stilla, blygsamma väsen, som hörde huru mildt och eftertänksamt hvarje ord gick öfver hennes läppar, kunde tänka, att äfven detta hjerta kunde lyftas högt af drömmande längtan, af tankar, hvilka flögo långt utom den lilla trädgården och huset, der hon vistades. Men det var dock så. Om hon än bar det som en hemlighet, var det dock sannt, att rymden för hennes tankar utvidgade sig ien märklig grad, hon hade aningar, som gingo vida öfver den