Herr S. A. Hedins anförande i andra kammaren den 16 februart angående utvidgade rättigheter för främmande trosbekännare. Hr talman! Mine herrar! Det kan väl icke betviflas, att under den riksdagsperiod, som nyss inträdt, många ärenden skola till afgörande i denna kammare föredragas under ett vida lifligare känslosvall, under en långt starkare cbb och flod af farhågor och förhoppningar så utom som inom riksdagen, än det nu föreliggande kunnat framkalla; — många förslag. hvilkas omedelbara praktiska verkningar skola blifva mycket mera omfattande. Men icke dess mindre vågar jag påstå, att under samma tidslängd tagen enda fråga här skall till slutligt afgörande förekomma, i hvilken beslutet blir så fullständigt betecknande för kammarens hela karakter, för det sätt, hvarpå; den fattat sin politiska uppgift, för arten af dess frisinne, med ett ord för hvad den känner, tänker och vill. Det föreliggande förslaget är, om jag får så säga, en politisk samvetsfråga till det svenska folkets representation. Svaret härpå, afgörelsen af de föreliggande förslagen, skall nemligen för det första ådagalägga, huruvida man insett, att framåtskridandet i verklig frihet är, i våra dagar, framför allt en fråga om mitt och ditt mellan den enskilde medborgaren och statsmakten, hvilken sednare ännu i vårt land inkräktar individens religionsfrihet, liksom staten ännu för ej lång tid sedan våldförde en annan lika naturlig rätt, hans näringsfrihet. Det skall för det andra visa, om den nya riksdagen är fullt medveten om och trogen mot sitt eget ursprung, eller om den reformerade representationen, otrogen mot den vackra likhetsoch förbrödringstanke, som gaf henne lif, vill fortfarande vidmakthålla den enda ännu i vårt land af lagen hägnade klasskillnad, den orimligaste och den förhatligaste af alla, klassskillnaden efter religiös bekännelse, Slutli