Dagens Nyheter – 22 februari 1870, sida 2

lycka ligger oftast i din förmåga att hoppas, att bedraga dig sjelf! I glansen af hoppets stjerna njuter du, då en endå blick i sånnitgens spegel skulle förinta dig; men Här du väl en gång sett in i verkligheten, då har du natt omkring dig, sedån hoppet har slocknat — då återstår dig endast förtviflan — ty få äro de som lugnå kunna stå och blicka mot sitt hjertas himrhel och se dess stjernor blekna och tänka, att: oo. . med hyarenda utaf dem som släcks Går en förhoppning i mitt bröst till gratven, utan att önska att få grafläggas med de i mullen jordade eller i rök uppgångna förhoppningarne. Det var redän sent på aftonen, då Annå väcktes ur sina drömmar — väcktes af tvenne armar, som kärleksfullt lades om hennes lif. Men med en rörelse, snabb och vig som gazelleng, gled hon ur omfamningen och stod blek med gnistrande ögon framför den unga baron Otto. Och i sanning, Anna liknade den snabbfotade, smidiga ökenbon, der hon stod med handen sträckt framför sig, liksom ville hon afvärja ett förnyadt anfall mot sin frihet. — Anna! Hvad kommer åt dig i afton? Du är ej min lilla älskade Anna, tror jag? — Hör du, Otto! sade Anna och närmade