Dagens Nyheter – 22 februari 1870, sida 1

-— AL 000 Anna resande sig, och hennes kind blef ännu hvitare. — Ja, död för. dig, mitt arma barn . .. Han är förlofvad ochkommer ifafton hem med sin herrskapsbrud. Ve, den skurken: Förbannad vare den stund, han trädde inom mina dörrar för att stjäla min. ålderdoms stolthet och tröst! Han plockade blad för blad ur min granna blomma och lemnar henne, sedan hon är vissnad för hans skull; Gud fördöme en sådan niding! — De ha ljugit för er far, sade Anna med fasthet. —— Nej, mitt barn! Jag har sjelf hört gamle baronen. säga till om att grindarneskola klädas med löf och blommor för att taga emot hans svärdotter, den fina fröken. från Stockholm. Anna stod qvar med händerna tyckta mot sitt stormande hjerta, men intet ord gick öfver hennes bleka, sammanpressade. läppar. Det gifvesen tanke, som rör sig inom menniskans . bröst, som förlamar : hennes kraft och sällan drifver henne till något godt; det är den: Sär jag sämre. än, andra? Om det finnes någon djefvul till, så: är denna tanke hans. Dess förpestande ånga qväfver oskuldens och själens: styrka. Tviflet kommer dygden att vackla på sin säkra, men törniga bana och. -betager den tron -på sig sjelf. — Hela denna dag led Anna tusen namnlösa qval af sårad stolthet och bedragna förhoppningar och gäckad tro, och gent om