Dagens Nyheter – 22 februari 1870, sida 1

— 108 — sig den unge mannen, säg mig en sak, innan jag visar dig hvad som nu plågar mig. — Gerna, Anna! Allt hvad du vill, blott du ej ser på mig, så der, Hu! Jag blir ordentligt. rädd! Hvad menar du? — Jag menar, Otto, att jag vill veta sanningen: af dig. Hör du, rena sanningen! Du tycker nu att jag är förvandlad — men det är ett intet mot hvad jag blir, ifall du nu bedrar. mig. Ser du, jag har beslutit att med en stor smärta kanske köpa mig fri från den största jorden eger. — Jag förstår dig icke, min Anna! — Jo, ser du, jag ville så gerna tro hela verlden om godt och dig främst, men du är nu hela min verld, och derför måste jag tro på dig som på min egen salighet. — Nå,. Anna, har jag varit dig otrogen? Har jag narrat dig? — Nej, men du kan komma att göra det. Anna närmade sig till baron Otto, och fattande hans båda händer, drog:hon honom till sig. — Se mig in i ögonen, Otto, och säg om. du kan bedraga mig! — Du är bra besynnerlig i afton, min goda Anna! — Ber du, Otto, far har sagt i afton att ingen ur din klass kan närma sig vår, utan att han menar oärligt med sina kärlekseder. — Bryädig ej derom, min Anna. Far har sådana gammaldags åsigter, att vi unga ej böra störas i vår lycka af hans underliga tankar.