Dagens Nyheter – 22 februari 1870, sida 1

105 sjelf . . . och nu. — du är den som bringar sorg öfver mitt gråa hufvud; du är den som hånar det hem, der du -blef född. 0O, Gud! Jag kan ej öfverlefva den skammen att vara skymfad i min egen dotter. — Hvem talar derom? frågade Anna med isande lugn. Tror I, far, att jag skulle vilja visa mig inför edra ögon, om jag skulle behöfva slå ned dem till jorden? Nej, ni vore den första jag ville blygas inför. Jag håller min panna upprätt och skall med Guds hjelp alltid göra det. Bin kärlek, ser I far, den kan man ej binda, den är fri som vågen här — och vill man fängsla henne, så delas hen sönder i bara tårar och dör bort i hafvet. — Hör du, Anna, du bedrar dig sjelf och hör du nu mitt ord, så ser du honom aldrig mera, och var du säker på att han menar ej godt med dig. Jag Vill ej lefva den dag, då folket börjar hviska och tissla om Sven Ersong . dotter. och hans hus, som blifvit plundradt på sin ära af den förnäme roffågeln, och min förbannelse hvilar tungt öfver ditt hufvud, om du röfvar bort min heder. Nu vet du det. Jag har varnat dig, och om du ser honom igen, så må Gud straffa dig. Inom min tröskel kommer hans fot ej mera, ty dertill är Sven Ersons stuga för god. . Gubben hade talat med värma och stora svettdroppar perlade på den kala hjessan, då han suckande stod upp och lemnade gin dotter allena. DÅ HOPPET HAR SLOCKNAT, 14.