Dagens Nyheter – 21 februari 1870, sida 2

EE AVU behöll dig hemma, ty du var min enda glädje, min hela stolthet. , Jag vårdade dig som din mor skulle vårdat dig, men ack! huru skulle det kunna blifva detsamma? Jag var väl sträng och styf kan jag tro, eftersom mitt barn ej ville anförtro mig sitt hjertas bekymmer. Då du var en liten en, ännu, satt jag mången qväll och bad till Gud, vid din sida och, Anna — jag var en dun, en fåfäng far; jag såg för mig huru du skulle blifva stor och grann och huru många som ,skulle göra allt för att få ega dig och huru glädjen åter skulle komma in i mitt gamla hem, då mina barn skulle bo der. Men ack, Anna! Du är förblindad, mitt arma barn, du kastar bort din lycka, ja kanske din eviga välfärd! just i afton har nämndeman i Vik talat med mig om att han ville ha dig till hustru och jag lofvade att lägga ett godt ord för honom. — Han! sade Anna och hennes vackra läppar kröktes så spotskt, att man tydligt kunde se ett nej derpå. — Du är galen, Anna! Hvad vill du väl bättre önska? Du kastar bort din fars önskan, som vore det en småsak. Hvad inbillar du dig? Jag vet, Anna, att unga baronen har talat skräp för dig, men stoppa du till öronen för slikt prat, han menar ej ärligt med dig och du borde vara för god att höra på det som kränker både dig och mig. — Far! sade Anna med en åtbörd som ville hon hindra honom att fortsätta.