Dagens Nyheter – 21 februari 1870, sida 1

— Nej, barn, jag skall sjunga ut nu, jag har länge tänkt att göra det. Har ej Hän, för hvärs skuld du försakar allt, smugit sig in i mitt ärliga hus söm en listig bedragare och under det han satt der och talade med mig om jagt och fiske har han haft i sinnet att röfva bort min Käresta, att skamligen stjäla mitt hus heder och min dotters hjerta . .. — Håll far! sade Anna med bleknåd kind, men lika stolt hållning. Mitt hjerta kan ingen ta från er, far, men också kan ingen, ej en gång I tvinga det hvarken att afstå eller biåda sig. Hår I ej sagt mig många gånger att I höll af Otto? ... — Baren Otto, rättade fadren. . Det passår sig ej att tala om förnämt felk, utan att gifva dem deras titel och skilnaden mellan horiom och dig är så stor att den aldrig emnas. — Aldrig? frågade Anna och hennes min uttryckte en fast tro på möjligheten, — Nej, aldrig i tiden du stackars förblindade. barn. Då en förnäm baron gör sina försäkringar åt en bondedotter, då aktar han henne föga. Och ser du, Anna, jag. är också stolt, stolt öfver att vara bonde, att ha med dessa mina egna händer förkofrat. den jord jag ärft. Jag har varit. stolt öfver dig — och nu straffar mig Gud, ty det är skrifvet att högmod går. för fall. Jag trodde mig ha uppfostrat dig i tukt och gudsfruktan, att bli Lik din mor, jag trodde på dig som på mig