Dagens Nyheter – 21 februari 1870, sida 1

något på sig sjelf, hade gång. efter annan bedt henne om tillåtelse att endast några timmar få aflösa henne — men hön ville det ej. Men då jag den tredje morgonen kom in i gjukrummet, kom hon mig till mötes med ett lugnt, förklaradt leende. : — Nu kan ni få vaka en stund, om ni vill, sade hon, ty nu är hans lif utan fara. Läkaren hade varit der för ett ögonblick sedan och funnit den sjuke i en lugn sömn, som varat i närmare fyra timmar, Feberfantasierna voro försvunna, sjukdomens kris öfverstånden, patienten skulle förbättras med hvarje dag, fastän det helt säkert skulle gå en god tid om, innan han fullständigt återvann helsa och krafter. Omkring en vecka tillbragte jag ännu i det vänliga hemmet, som jag lärt att älska för de älskvärda menniskornas skuld, hvilka dåg efter dag blefvo mig allt kärare. Jag såg huru helsa och lif beständigt återvände hos min reskamrat — ja, de sista dagarna, innan Jag lemnade Drammen, kunde han till och med korta stunder lemna sitt rum. Den dag, som jag bestämt för min afresa, mötte jag på morgonen Agnes i trädgården. Hon kom mot mig gsmåleende, strålande af ungdomsfägring och glädje, och bad mig dröja äfven. den dagen gyar hos dem. Det var uppenbart, att hon hade ett visst, bestämdt skäl PÅ RESANDE FOT. 18.