liga natur. Här har jag mina föräldrar och mina vänner, mitt lif är fastknutet vid denna stad, hela min verksamhet är fastvuxen vid denna dal — och jag kan icke undvåra den. Om försynens vägar förde mig bort härifrån, o, då skulle jag dag efter dag längta hit igen, längta efter elfven och granskogen, längta efter min vackra, herrliga natur. — Ni skulle då aldrig under något vilkor vilja lemna denna trakt? frågade jag. — Aldrig . . . svarade hon långsamt, liksom hon betänkte sig. I detta ögonblick kom en tjenstflicka springande med helsning från frun att vi genast måtte komma in. Agnes sybord stod nära invid dörren. Medan hon och fadren gingo förut för att efterhöra hvarför vi blifvit inkallade, fick jag tillfälle att kasta en blick på boken, i hvilken hon hade läst. Titelbladet låg uppslaget och på den motsatta sidan stod ett poem. Det var unpdertecknadt Georg RB. Hon var således den unga flicka, om hvilken han hade talat. Knappt hade jag gjort denna upptäckt, förrän min värd kom igen. En högst sorglig olycka har inträffat, sade han. En ung man bar nyss blifvit hitförd i ett. högst förtvifladt tillstånd. Han hade varit på björnjagt uppe bland fjällen, hans kula hade felat målet och det uppretade djuret hade öfverfallit honom, Genom ett väl