Man kan se en ung slicka i de mest fördelaktiga situationer, se henne stillsam och qvinlig syssla med hemmets. obemärkta arbete, se henne stråla i sin fulla glans och skönhet, när balens glada toner elda hennes öga och purpra hennes kinder, se henne betänksam och blyg vandra med psalmboken till kyrkan, se henne svärmande i trädgården, öfvergjuten af aäftonrodnadens drömmande belysning — aldrig väcker hon dock samma intresse som då hon gråter. Ty saken är den, att hennes tårar väcka en aning om qvinnohjertats djupaste hemligheter utan att röja dem, saken är den att de liksom öppna dörren på glänt till det lönnrum, ini hvilket man så gerna önskade se, och saken är slutbgen den, att de innebära en uppmaning om att söka aflägsna sorger derifrån, hvarest det är naturens ordning att lyckan och lefnadsglädjen böra hafva sin boning. . Köpmannen och hans hustru. tögo särdeles vänligt emot mig och ville att jag skulle stanna hos dem åtminstone öfver den följande dågen. Jag var trött efter vandringen bland fjällen och efterkom deras artighet med nöje. En timma efter min ankomst dukades kaffebordet, och Agnes — detta var den unga flickans namn — blef nedkallad från sitt rum. Hon var ingen bländande skönhet, ja, hon var kanske icke en gång regelbundet vacker, men det låg öfver hela den Nilla, fina Vvarelsen utbredt behag och täckhöt, ett skim