Dagens Nyheter – 19 februari 1870, sida 1

ryckning luft. Hon talade om sina fjällar, beskref för mig huru vackra och storartade de äro, när de insvepas i vinterns hvita täcke, när snön hänger som diamanter i granarnes grenar och fullmånen kastar sina silfverstrimmor öfver elfvens mörka vatten. Det var en flykt i hennes tal, det låg en värme i hennes ord, som vittnade om, att hvad hon sade var djup, obestridlig sanning. Jag invände, att trots fjälltraktens öfverväldigande skönhet är det dock något instängdt, något tryckt och inklämdt som ligger uti den och som slutligen måste trötta och väcka längtan efter den stora, vida verlden, som ligger utom hemmets stilla, trånga krets. Hon såg på mig med: ett halft bedjande, halft frågande uttryck, som ville hon säga att jag ej menade hvad jag sade. — Jag har, sade hon, aldrig varit på andra sidan om dessa fjäll, aldrig sett annat af verlden än denna dal, denna elf, dessa skogar och dessa klippor. Jag har endast någon gång tänkt, att det fanns något på andra sidan, men aldrig längtat efter att få besöka dessa obekanta nejder. Här är så tyst och så stilla, här känner jag hvarje fläck hvar jag än går, här känner jag hvarje klippa och hvarje träd i skogen och allt, allt älskar jag. Min barndoms alla minnen lefva här, alla mina gladaste stunder äro här tillbragtai detta mitt lugna hem, alla mina sorger hår jag här genomkämpat, omgifven af denna gköna, herr