Dagens Nyheter – 18 februari 1870, sida 3

Och hon tog kannan i sin hand, Och drycken Göruti, Som hon iskiänkte, sig förband Med barnets fantasi. Den var guäldskiftande och grann, Vid lampans klara sken; Och peria efter perla svann. — Men — det är längesen. Jag växte upp, och lifvet gick, En diorama likt Förbi min bar t öppna blick, På ljus och skuggor rikt. Men kaff-kannan stod der än Hvar dag på mammas bord, Ocau med en ejudhet dryck ur den Blef jag ock Tlyekliggjord Och ungdomen låg i sin knopp, Men varm och rosenröd; Snart slog dock blomman ögat opp, I herrlig Ppurpurglöd Och litvet låg så vårljust grönt Så fullt af biomsterdoft. Det var så gladt. .. det var så skönt... Och klart var himlens loft. Men, föremålen byta fora, Och känslan byts jemväl; Och der blef kallt och det blef storm Och oro i min själ. Sorg kom uti min boning in, Med långa, mörka dar, . Ty bort gick hulda modren min, Och jag blef ensam gvar. Och ensam har jag sutit här. Hvem kan väl undra, hv Att hvarje hågkomst är mig Ifrån mitt barndonishem? Min sista skatt — ja, min relik Den kaffekannan var Af minhets ljusa drägt en flik Hen på sitt handtag bar. kär Och nu, du gamla, trogna vän, Tack för din tjenat! Farvil! O, att du såge hur sig än En tår i ögat stjäl! Jag hoppas, att jag får, som du, Snart bli till stoft och grus. Dock — ej sour du: — jag vaknar ju Till evigt lif och ljus. Hertha.