Den gamla kaffekannan. Hvad är det? ... Ha! du är då slot, Du gamla kära ting! Du kunde iexe hålla ut... Hvad skärfvor rundtomkring! Från hyllan icdin tysta vrå Du taller, krossad, ner. Du öfverger mig, du också, När allt mig öfverger. En kaffekanna!... Kan man se! Det sägs med ironi. Kan också den anledning ge Till djup mleankoli? Ja, visst, om mionen, tnsental, Sig knyta derinvid. Ack, minnen utaf fröjd och qval Och utaf storim och frid. Jag minns, liksom en drömmens bild, När jag i vaggan låg, Smått jollrande, men glad och mild, Och på den kannan såg. En qvinna satt der, ung och huld, Med blick så blå och klar, Med kind af rosor, hår af guld... Min mor den qvintan var. :