Dagens Nyheter – 18 februari 1870, sida 1

Det kostade mig stor ansträngning, men jag blef dock min föresats trogen; jag reste. Minnet följde mig en tid som ett blödande sår, men mitt friska, glada sinne i förening med tidens inverkan gjorde, att jag småningom återfann mig sjelf, att jag åter blef hurtig . och . lefnadsglad, såsom ni lärt känna mig. Måhända dock att såret icke är till fullo läkt — jag -har fått en aning derom i afton; kanske har jag trott mig starkare än hvad. jag verkligen är, då jag för några månader .sedan beslöt att åter vända tillbaka till Norge. — — Så. ungefär lydde hans berättelse och den starka: rörelse, med hvilken han talat, och det drömmande, frånvarande uttryck, som hans blick nu på nytt antog, sade mig, att hans sista yttrande var sannare, än hvad han måhända ville medgifva för sig sjelf. Stockelden flammade emellertid muntert ; de friska enbärsbuskarna, som kastades på brasan för att underhålla elden, sände tusende sprakande gnistor upp i den klara nattluften, det darrande skenet bredde gig med ljus och skuggor öfver klipporna och de torra trädstammarna, en magisk glans: låg öfver.enbuskarna, och bland den höga ljungen hade hästarne -lagt sig till -hvila. Nära intill stockelden hade vägvisarne slagit sig nedoch sysselsatte sig. med kortspel; belysta af flammornas röda sken, bidrogo de i väsentlig mån