Dagens Nyheter – 18 februari 1870, sida 1

varit. Jag tryckte hennes arm fastare till min sida, jag kände hennes värme genomströmma mig, en fråga sväfvade på mina läppar, jag stod i begrepp att binda hela min framtids lycka vid henne . . . då vi mötte vid en krökning af vägen två bekanta, som vi äfven råkat på balen. Det var ett ungt, äkta par, som gift sig för några få veckor sedan. De stannade och tilltalade oss. Vi följdes åt ett stycke nedåt vägen; den unga frun talade med förtjusning om morgönens herrliga luft och om de delikata anrättningårna på kalaset — hennes man deremot gjorde ingenting annat än gäspade. Slutligen blef denna sysselsättning alltför enformig för honom, och han blandade sig i samtalet. — Skola vi ej snart vända om hem? Jag är sömnig och har endast gått ut för att efterkomma min hustrus önskan; dessa promenader förefalla mig förfärligt tråkiga, yttrade hän. Vi vände om, men dermed var ock mina känslors ömma stämning försvunnen. Den gäspande mannen, som tröttade. mig, hade inverkat. på mig som en plötslig tanke, erinrande om hvad ett äktenskap medför. . Jag prisade slumpen, som hade qvarFKållit ordet på mina läppar, och gjorde ett tyst löfte att lemna Drammen och Norge, innän jag åter blef utsatt för en sådan frestelse som den jag nyss undgått.