Dagens Nyheter – 18 februari 1870, sida 1

— 81 Jag erinrade mig plötsligt den verkan, som min begäran att han skulle följa med till Drammen hade gjort på honom. Detta namn sväfvade på mina läppar, då han afbröt mig. — Ja, jag ser på er att ni har gissat fullkomligt rätt. Det är den lilla staden på andra sidan fjället, som jag vill glömma. — Således dock ett band, sade jag småleende. — Nej, icke något band, svarade han, och hans mörka ögon lyste med högre eld, — endast ett minne om, att också jag har vacklat i min tro på friheten, i min öfvertygelse om, att den är den enda lyckan här iverlden; — ett minne, som har vållat mig många timmar fulla af oro, men också ett minne, på hvilket jag kan blicka tillbaka utan att oroa mig för, att det skall öfverväldiga: mig. Den ställning, i hvilken vi nu befinna oss, manar till förtrolighet — vill ni lyssna till mig ett ögonblick? Mitt svar blef naturligtvis jakande, och han fortfor: j — Ungefär för ett halft år gedan kom jag hit, lefnadsglad och munter, som ni dessa dagar har sett mig, Efter några veckors vistelse i Kristiania beslöt jag mig för att färdas öfver Telemarken till Hardanger och Bergen. På denna färd förde min väg mig till Drammen, der en familj bodde, till hvilken jag medförde rekommendationsbref,. Jag togs väl emot, mitt lätta och fria sätt var PÅ RESANDE FOT. 11.