Dagens Nyheter – 17 februari 1870, sida 1

-e VV EN bålet kunde tändas utan fara för att elden skulle sprida sig. Rundt omkring stod en mängd utgångna trädstammar, af hvilka några fördes fram till den utsedda platsen för bålet, som tack vare enbärsris och torra qvistar snart flammade högt i vädret. På hästryggen hade vi från dalen medfört en liten, efter omständigheterna ganska lukullisk måltid, och framför allt hade vi förgett oss med en tekittel och en butelj konjak. Från en bäck i närheten hemtades vatten och det dröjde icke länge förrän vi, utsträckta på våra plaider så nära bålet som hettan tillät, och med ett ångande toddyglas framför oss, befunno oss långt bättre, än om vi varit inqvarterade i det elegantaste hufvudstadshotell. Min reskamrat makade sig närmare intill mig. — Vet ni, sade han, att jag har en gång förut kamperat på detta fjäll. — Ni! utropade jag förvånad. Har ni då varit i dessa trakter en gång förut? — Ja, förra året; äfven då tillbringade jag de vackraste sommarmånaderna här i Norge. — Men det har ni ju alls icke nämnt förut! — Det har jag icke, det är sannt. Ty jag har velat glömma detta år, och jag har stundöm inbillat mig att det lyckats. Men nu i afton öfverväldigade mig minnena från den tiden mera än hvad fallet varit på många månader.