Dagens Nyheter – 17 februari 1870, sida 1

BV EN för särdeles kärt, att vi några dagar kunde fortsätta vår resa tillsammans. Detiligger7: någotvälgörandeoch uppfriskande i att umgås med sådana menniskor som han. Man känner sig sjelf liksom lättare och gladare, man får en friare, mera öppen och sundare blick för allt. Han hade dessutom en egendomlig förmåga att göra hela resan till on oafbruten följd af små pikanta episoder, till att uppfinna lyckliga förslag och ordna allt på det intressantaste och mest underhållande sätt. Han skaffade oss inbjudningar till böndernas gillen, han anordnade små jagtpartier och nattliga fiskfarter på sjön, han var, ikorthet sagdt, enaf dessa menniskor, hvilka både sjelfva förstå att resa och äfven kunna lära andra att förståt det. Dagentinnan vi skulle skiljas framkastade han en plan, som icke slog mindre an på mig än alla hans föregående. Vi skulle7i dalen skaffa oss hvar sin vägvisare och :. häst och framemot middagstiden anträda en vandring upp på det brantaste, men också högsta fjället, från hvars spets var en storartad utsigt öfver alla traktens stoltaste snöfjäll. Om vi samtidigt jagade hvad vi kunde påträffa under vägen, kunde vi nå spetsen vid samma tid, som den korta natten började. Denna skulle vi då tillbringa under