Dagens Nyheter – 17 februari 1870, sida 1

breda linning var knuten en svart halsduk, och öfver bröstet hängde en tjock guldkedja. Rock och väst hade han icke, men deremot en liten grå plaid vårdslöst kastad öfver ena axeln och öfver den ett gevär. På hufvudet hade han en liten svart hatt, i hvars band var fästad en örnfjäder. Det bruna, krusgiga håret var temligen kortklippt, men deremot bar han helt skägg. En mörk, solbränd ansigtsfärg bar vittne om, att han länge hade varit stadd på resa. Vi vexlade, alltjomt på franska, några likgiltiga anmärkningar, och han erbjöd mig derpå sitt kort. Georg R . . . (ja, det är kanske är bäst att icke nämna tillnamnet) Köpenhamn, läste jag. — Men då äro vi ju landsmän! utropade jag förvånad. — Det gläder mig, svarade han. Jag är så van vid att träffa endast utlänningar, att jag tilltalar alla menniskor på franska, — det språk, som jag kan bäst, näst mitt modersmål. Jag gaf honom mitt kort. — Det är besynnerligt, sade jag, att vi aldrig träffat tillsammans i Köpenhamn. — Åhncej, jag är så sällan der, svarade han. Jag iär så road af att resa, och som jag är i tillfälle att följa denna min böjelse, är jag nästan alltid på resande fot. — Ni har varit länge 1 Norge? — Nej, jag kom hit först för några dagar PÅ RESANDE FOT. 10.