Dagens Nyheter – 16 februari 1870, sida 3

AAMERI SK EIENET ERSATT ARA AASER a (2 procent. Svensk läkare i Persien. (Ur tidningen Dalpilen.) Helt visst är det mången af våra Falu-boer, som minnes hr Fagergren, hvilken för icke många år sedan hade rakstuga här i staden och vär redan då en uppåt sträfvande man, som: ansåg rakborsten och knifven vara alltför simpla verktyg för hans hand, hvarför han slog igen skåpet och gaf sig ut i verlden på äfventyr. Om vi ej missminna oss, var FE. den förste, som här i Falun uppträdt såsom gymnastiklärare. För någon tid sedan lärer han tillskrifvit sina vänner här på platsen, att han befann sig i Turkiet, der han agerade läre. Vi hafva nu från honom sednare underrättelser uti den lärda ungraren Vamberysintressanta resai Persien. V. träffade F.staddi regeringens tjenst som läkare i Schiraz, hufvudstaden i Farsistan vid Persiska viken; denna stad med sin lefnadsglada befolkning, under en himmel, blå som en engels öga, och en frukt: barhet, hvarom vikrukmakarelerans och qvartssandens barn, ej kunna göra oss någon föreställning. För att ej blifva plundrad och der jemte kunna färdas för billigt pris, tog vår resande på sig en torftig: klädsel och for som derviseh; benämningen på en sörts kringfarande apostlar, som i det närmaste kunna liknas vid våra kolportörer; men vi låta V. sjelf berätta sitt sammanträffande med F. Då jag hörde att, bland andra, äfven en europeisk läkare vore bosatt här, dref min äfventyrslust mig snart att uppsöka honom. . Jag erinrade mig dunkelt, att redan i Teheran hafva hört talas om honom, att han vore född i Sverige och sedan flera år tillbaka vistades här i regeringens tjenst. Ett besök, tänkte jag för mig sjelf, kunde ju icke skada, allra helst som jag, för att roa mig, icke ämnade visa mig för honom i min verkliga, utan i min antagna, österländska karakter. Jag beträdde derför hans tröskel i min Bagdad-drägt, och då jag utropade till honom den vanliga helsningsformeln: ja hu! ja hakk! (dervisch-helsningen), trodde den hederlige doktorn sig hafva en af de i denna trakt talrika dervischerna framför sig, hvarför han halft likgiltigt stack handen i fickan, för att blifva mig qvitt genom att gifva mig en obol. Hvad, pengar? ropade jag till honom. Din tillit och ditt förtroende är det jag söker. Jag har hitkommit fjerran ifrån, skickad af mitt andliga öfverhufvud, för att från den vilsefarande religion, du för det närvarande bekänner, föra dig in på den sanna trons väg; jag kommer på sheikens i Bagdad befallning för att göra dig till muselman. Doktorn, som icke tycktes vara ovan vid dylika omvändelseförsök, sade halft skrattande till mig: Ja, men, min hederliga dervisch, det är icke med befallningar, utan med öfvertygande ord, som man plägar förmå folk att byta om religion. Hvarmed kan di bevisa behörigheten af din sändning? Hvarmed ditt öfverhufvuds undergörande kraft? Du tviflar? Nå väl, ett andetag af min pir är tillräckligt att inviga mig i alla verldens konster och i alla språk. Du ären frengi; tilltala mig på hvilket språk du ville. Doktorn såg helt förvånad på mig; men jag sökte bibehålla min allvarliga uppsyn, och under det jag höll ögonen fästade på golfvet, hörde jag huru han tilltalade mig på sitt modersmål, svenskan. Sven-skan, utropade jag, känner jag bättre än du sjelf, och upplästevtill bevis derpå några verser ur .Tegners Frithiofs saga, hvilken jag ännu hade i friskt minne, då den i min ungdom varit min älsklingsläsning. -Doktorns förvåning stegrades nu på det högsta; han skiftade färg, öch utan att fråga någonting vidare, började han tilltala mig på tyska. Äfven på detta språk fick han till sin förvåning svar på tal. På samma sätt gick det med franskan. Sedan jag med honom vexlat några Ord äfven på åtskilliga andra språk, återvände jag genast till persiskan, uppläste en vers ur Koran till. hang själs frälsning, och när den hederlige skandinaven;halft utom sig af förvåning, sökte utforska hvilken hans gåtfulle. gäst egentligen vore, steg jag upp och sade: Tills i morgon: kl. 8 lemnar jag dig betänketid; antiogen blir du då muselman, eller kommer du att erfara mitt andliga öfverhufvuds trollmakt..-Jag återvände derefter till min boning: Knappt hade jag påd följandermorgon stigit upp:från bädden, förr än den hederlige svensken redan stod framför mig. Han hade tyckt det alltför långsamt att afbida mitt. besök; till. den: grad. ansattes han af nyfikenheten. Till en början vidhöll jag min gårdags-roll; men till slut förmådde likväl den godmodighet, som talade ur alla hans drag, mig att göra ett slut på skämtet, i det jag, genom en kort förklaring, afkastade masken, föll jag i armarne på den hederlige nordbon. Hans glädje var gränslös och han utropade alltjemt: Ja, var det inte det jag trodde; fast er bekantskap med persiskan gjorde mig tveksam om hvadjag skulle tänka? Han frågade mig om. Teheran, om sina dervarande bekanta; och sedan vi så lJundå samspråkat en stund, måste jag packa ihop mina tillhörigheter, för att följa honom hem och anlita han8 gästfrihet så länge jag behagade. Bland den persiska befolkningen hette det, att doktorn ville begagna min här varo, för att under min handledning fortsätts sina studier i alkemien; och mitt vistande hos honom väckte så mycket mindre uppmärksam