Dagens Nyheter – 16 februari 1870, sida 2

grafvarne återgifva sina döda — detta lugna låg ändlöst öfver krucifixet. Michael Rossi stod framför taflan, utan att säga ett enda ord. Liksom i samklang med den Heliga scenen; förblof allt i rummet tyst och stilla, röster och steg voro ljudlösa och snart var den gamle mannen ensam der. Hat förde tig ej förr än sent omsider. en hand .vidrörde hans skuldra. Då först vände. han sig om. 7 — Max Rolf! utropade han hastigt. , — Ja, Max! Max med det bleka, magra ansigtet och de djupblå ögonen, Den gamle mannens kind öfverdrögs af rodnad; deras händer möttes, de sågo i hvarandras anleten, en glädjestråle flammade i Rossis ögon. — Min sön, min son, det är din tafla! utropade han triumferande. Max smålog lugnt. — Nej mästare, den är icke min, min pensel har aldrig vidrört den. Men vänd dig om, du har mer än en son. Michael Rossi vände sig om, stum af förvåning. Det var Giovanni, som stöd vid hans sida och fattade hans hand; det var Giovannis röst, som bröt tystnaden. — Mästare, sade han, jag hat äterkommit, men icke mera namnlös. Intet svar. — Jag tjenade för henne i sju år, sade Max i sin låga, lugna ton, och vid slutet af