Dagens Nyheter – 16 februari 1870, sida 1

-— (AA -— Sista aftonen, innan jag åter skulle lemna dessa trakter, befann jag mig just i en sådan liten båt, som sakta gled fram längs med kusten. Plötsligen hörde jag någon från stranden ropa: God afton! till mig. Jag vände mig om och såg en ung man i en temligen fantastisk -drägt stå der på ett framskjutande klippstycke. Jag besvarade hans helsning, stack ut årorna och närmade mig stranden, Då jag hade kommit så nära, att vi kunde tala med hvarandra, sade han på franska: — Ni är förmodligen endast för edert nöjes skull ute och ror. Har ni något emot att jag följer med, det är mig omöjligt att finna någon annan båt. Jag hade visserligen helst fortfarande förblifvit ensam, men en så artig och billig begäran kunde naturligtvis icke afslås. Jag lade derför till och tog honom ombord. Det var en vacker karl, temligen lång och starkt byggd. Hans ansigtsdrag voro just icke regelbundet vackra, men det låg en ädel manlighet utbredd öfver dem, och i hans djupa, lifliga blick låg något af detta obestämbara, som genast väcker sympati. Hans -drägt var originel, men klädde honom bra. De snäfva, korta byxorna vöro nedtill instoppade i ett par höga snöstöflar och höllos uppe af ett svart läderbälte med silfverspänne kring lifvet. Under den röda skjortans