Dagens Nyheter – 16 februari 1870, sida 1

dem gaf hon mig afsked. Det var ett ärligt spel -— och ärligt förloradt! — Och du? frågade den gamle mannen hastigt. Giovannis kind glödde. ; — Jag har lefvat endast af hennes minne, utropade han, i arbete och fattigdom, i enslighet och sjukdom, i sorg och landsflykt! Den gamle rätade upp sig, hans klara ögon lågade till. — På detta sätt gjorde de äfven i forntiden, sade han. De älskade och arbetade, — — Och slutligen? frågade Giovanni. — Slutligen vunno de målet! Michael Rössi gick ensam hem, de följde honom ej. Men om aftonen, då månan spred sitt klara sken öfver den gamla trädgården och den hvälfda portiken, egde ännu en gång ett passioneradt möte rum i skuggan af dess pelate. Tyst och hvitklädd som fordom, med sitt ljufva anlete och : sin lugna gång, kom Lucia för att möta Giovanni. Han. var mycket förändrad, hans strålande ungdom försvunnen — hans ungdomliga kraft bruten, men med en enda blick igenkände hon honom. Han utropade: Lucia! och de hade återfunnit hvarandra. Slut,