Dagens Nyheter – 15 februari 1870, sida 2

VJ ögon voro stadigt riktade på Max bleka kind, som hastigt blef: flammäånde röd. Ett ögonblicks: tystnad inträdde, den tystnad, som plägar åtfölja värm, djup rörelse, hyarefter Max svarade: — Jag kom hit, emedan du är lifyet för den enda qvinna, jag någonsin älskat. — Rolf! utropade. Giovanni. — Ligg stilla! Du är för svag att lyfta upp dig. Ligg stilla, barn, jag vill säga lig allt! sade Max sorgset. Hans, ögonbliekliga passion hade stillats, han satte sig vid sängen och började tala. — Giovanni! sade han, jag älskade henne alltifrån den dag, jag kom till Florens; hon vär under sju år stjernan på min himmel, ljuset i mitt hjerta. För en månad sedan sade jag henne, att jag älskade henne; han stannade ett ögonblick och lade handen öfyer ögonen. Det är nu förbi — ett begrafvet hopp, någöt som tillhör det förflutna. Jag lemnade henne den dagen och har ej sedan återsett henne; — Åter inträdde en stunds tystnad, men denna gång var det Giovanni, som bröt densamma. — Och hon? Hvad mera. om henne? ropade han; — Du skall få höra! Hon berättade mig om sin kärlek — och jag kom för att uppsöka dig. Hon sade mig att du vore fattig — och jag kom för att säga dig att jag är. rik. Hon visåde bort mig — och jag kom till dig;