Dagens Nyheter – 15 februari 1870, sida 2

-—-— vd —-— af hennes ljus föll, oeh med en suck gick han fram till staffliet, satte sig ned och; tog: upp palett och penslar. Ännu en gång, innan han började arbeta, stödde: han. sig. mot. stolens ryggstöd. . — Jag, önskade, att. jag: kunde. få hyila ! sade. han. Tängtande, vände han: åter sina ögon till strålen, på. Väggen, den yar hans timvisare, herrskaren öfver hans, arbete. Han var för svag. för att. e vara lydig; och tålig; sel och arbetade. Det var halfannan timma, sednare. Han hade ännu icke rört sig från. stolen, men: nu bröt kallsyetten ut på hans panna, en dimma lade sig öfyer hans ögon, hans fingrar, började darra. Ljuset på muren hade dragit sig sammans till en. helt liten strimma. Han; lutade sig tillbaka och såg. upp till den. — Hyra mörkt. det än i afton, hviskade han. Han pressade handen, mot ögonen, men de voro ännu skummare, då han åter öppnade dem; han. satt några ögonblick stilla; böjde sig sedan framåt, lutade pannan mot, stafiliet och. sjönk af svaghet tillsamman. Solen. gick. ned; när rummet, blef. alldeles mörkt, började han darra och gjorde. ett, matt försök att. upplyfta hufvudet; Han utstötte ett svagt rop. —— 0, finnes ingen här! sade han ångestfullt, men innan de. darrande. läpparne åter