blygseln att hafva misslyckats gripit denna ungdomliga, häftiga natur. Hon väntade honom och kom mot honom med utsträckta armar. — Ack, min egen vän, hvarför kommer du så sent, du borde hafva kommit tidigare i afton, var den enda förebråelse han fick höra af henne. Hennes röst och blick gjorde honom genast vek. — Min älskade, utropade han häftigt, och då han slöt henne i sina armar, förekom honom bördan af hans felslagna förhoppningar mindre tryckande. Hon var ju ännu densamma — då kunde allt på jorden få förändra sig; hon var densamma eller, snarare, hon var mera, än hon någonsin varit för honom. Med hela glöden af sin italienska natur förnyade hon sin trohetsed och lofvade att tillhöra honom i lif och död, en högtidlig ed, uttalad under himlens höga hvalf, bevittnad af de tyst strålande stjernorna. De hade träffats sent och dröjde länge hos hvarandra, glömmande tiden, allt utom hvarandra. Det var nästan en timma sednare än vanligt, då de slutligen stannade vid ingången till Lucias boning. Hon räckte honom båda sina händer och sade: — God natt! De stodo ännu ett ögonblick och betraktade hvarandra, men vände sig hastigt, då de helt Plötsligt hörde någon närma sig dem. TLucia