Dagens Nyheter – 14 februari 1870, sida 1

frukta det. Hennes händer voro hårdt sammanpressade. Ni får ej mera komma hit! Ett ögonblick såg han in i hennes ansigte, sedan utropade han: — BSignorina, mitt lif är härl — Nej, nej! ropade hon hastigt, ert lif är ej hos mig! Lemna mig genast! Jag kan icke trösta er, jag har ingen kärlek att gifva er! — Vill ni höra mig, innan ni skickar bort mig? sade han. Lyssna till mig, låt mig tala. Minns ni när jag först kom till Florens? Den -dag, då jag först kom till detta hus, stod ni med er far i porten, Lucia. Barn, med de gyllene lockar, minns ni detta? Hon dolde sitt ansigte i sina händer. Jag har lefvat ensam, fortfor han, jag har hvarken haft vänner eller slägtingar, jag har lefvat ensam en främling i detta land, men mitt lif i all dess enslighet har haft ett hopp. Lucia! tag det ej från mig. Jag har arbetat för dig, för dig har jag vunnit namn och rykte. Är det för mycket att som belöning begära en enda hoppets stråle, en stråle, som icke blir endast förtviflans! Hon upplyfte sitt hufvud, hennes ögon flammade. — Ja, utropade hon Un det är något; RNE det är för mycket, ä 20 ni ej har rättighet att beär pr non såg på honom, utbrast hon i .yftningar, Förlåt mig! Haf medlidande med mig, ropade hon, mitt hjerta är på väg att hrista, Jag kan icke hjelpa or. Jag gaf min