Dagens Nyheter – 14 februari 1870, sida 1

-— 52 till sig. När Giovanni stod ensam, segrade kärleken öfver stoltheten och han började bönfalla. -— Stanna, signor Rossi, stanna! Jag skall arbeta för henne, jag skall vinna namn och rykve, jag vill vänta, men jag kan icke lefva utan henne. Lucia! — han utsträckte sina armar — kom till mig, Lucia, kom! Hon tvekade ett ögonblick, men lösgjorde sig sedan häftigt från fadrens hand och ilade i hans famn. — Blif mig trogen och lita på mig i tid och evighet! Ännu ett ögonblick stodo de tätt slutne till hvarandra. När den gamle och ynglingen voro ensamme, sade Rossi: — Du beträder aldrig mera min tröskel och du ser aldrig mera min dotter, unge dåre! Jag lemnar dig nu i ro, ty förebråelser tjena till intet, men var öfvertygad att jag kommer att hålla min ed. Gå nu — och glöm henne. Morgonsolen såg Giovanni på väg från Florens. Han begaf sig derifrån utan förhoppning, utan mål; han vandrade hela dagen framåt och hvilade sig ej förr, än solen stod i vester. Han hade slutligen klättrat högt upp på ett berg; långt nedanför slingrade sig den gångstig, på hvilken han vandrat. Han stod stilla och såg tillbaka på staden, underbart belyst af den nedgående solen, som göt sitt skimmer kring dess höga kupoler och för