Dagens Nyheter – 14 februari 1870, sida 1

i. Vv — Kom signor Rossi och betrakta detta, sade hertigen. Mindre anspråksfullt till ämnet än något af de andra, föreställde det endast en ensam figur framför en tom graf, en qvinna, som med förtviflans smärta utbrister i det hopplösa ropet: — De hafva borttagit min. frälsare! Michael Rossi betraktade bilden till dess hans åldriga anlete öfvergöts af rodnad. — Nåväl, min gamle vän? sporde hertigen. Den gamle mannen hörde rösten och vände sig om; men han hade glömt all ceremoni, glömt både hvar han befann sig och att storhertigen Var närvarande. Han stod ett ögonblick liksom tillintetgjord och med utropet: Han har blifvit min mästare! brast han i tårar. YIT, Tysta och förvånade återvände de från palatset. Giovanni talade ej med någon. Då de hade kommit förbi stadens portar, skilde han sig från de öfriga. Förbittrad på hela verlden, mest förbittrad på Max Rolf, vandrade han hela dagen ensam omkring och så långt bort, att Lucia fick vänta en half timma. När han slutligen kom, dammig och trött, kunde man tydligt på hans ansigte läsa, huru djupt EN BERÄTS ELSE FRÅN FLORENS LS