HyvIIL ULYV PpLUHARUV UAlLV HUCEU UCBBRA UNUTIT stöd till omkring 4.000 rdr rmt); men det räckte ej till: med hennes vanor och behbof kunde hon ej lefva anständigt under 5å 6,000 rdr om året, i synnerhet som hon hade åtskilliga familjer att underhålla, hvilka för hennes skull störtat sig i djupt elände. Dertill kommo de ständiga förföljelserna af mäktiga fiender, hvilka härtill eggades dels af hat till Wasanamnet, dels af det onda medvetandet om de oförrätter, de förut tillfogat henne. En trogen vän egde hon dock i det fruntimmer, som alltsedan 1838 följt och vårdat henne och som kunde bevittna sanningen af alla hennes uppgifter. Sådan är i största korthet och med uteslutande af en hel mängd detaljer den berättelse fröken De la Brache plägat framlägga om sig sjelf och sina sorgliga öden. För ganningen af hennes i sig sjelfva så vidunderliga uppgifter hafva flera omständigheter synts kraftigt tala. Den enkelHet och naivetet, hvarmed hon förstått uttryeka sig, tycktes göra misstanken om afsigtligt bedrägeri oantaglig, och det förstånd, som framlyste i allt hennes görande och låtande, gjorde antagandet af ett slags monomani till en omöjlighet. Framför allt talade till hennes fördel ganska mycket i hennes yttre förhållanden, och deribland intyget af hennes sällskapsdam, ett fruntimmer med hufvud och bildning samt, såvidt man vet, af oförvitlig karakter. I öfver trettio år har hon åtföljt fröken och derunder ej blott lärt känna hennes upphöjda sinnelag, utan äfven sett och hört mycket, som på det afgjordaste tyckes bekräfta sanningen af frökens berättelser. Många personer, och deribland män, som man ej kan frånkänna klarsynthet, hafva ej ansett sig kunna neka åtminstone möjligheten af sanning i den romantiska historien, särskildt hvad den höga börden angår. Flere har fröken lyckats helt och hållet öfvertyga och förmå till liflig verksamhet för sitt bästa, Undertecknad erkänner, att han en tid hört till dessas antal. Här är icke stället att redogöra för allt hvad jag för denna qvinna sökt uträtta. Må det vara nog sagdt, att jag omkring fyra år känt henne, och att jag lyckats skaffa henne penningeunderstöd till ett belopp, som mången skulle anse otroligt. Sedan sistlidne höst har jag dock alltmera börjat misstänka, att det ej stod så rätt till med den alltid på större penningehjelp pockande och den allt mera högtfarande frökens pålitlighet. Jag har till följd häraf ansett det vara min pligt att söka skaffa mig bestämda upplysningar om henne, och ehuru detta till börja med syntes nära nog vara en omöjlighet, så har jag dock efter långt sökande lyckats till en grad, som öfverträffat alla mina förhoppningar. Nedanstående, på utdrag ur ministerialböcker hufvudsakligen grundade summariska framställning af fröken De la Braches verkliga lefnadsförhållanden, skall, så hoppas jag, fullständigt blotta en af de oförsyntaste intriger, som väl någonsin blifvit försökta. Fröken Helga De la Braches rätta namn är Aurora Fiorentina blagnusson. Hennes föräldrar voro tullvaktmästaren Anders Magnusson och hans hustru Charlotta Palmgren. Hon är född den 6 september 1817 i Maria församling samt den äldsta af fyra ännu lefvande syskon. Vid nio års ålder inskrefs hon i Maria församlings fattigvårdsskola, derifrån hon dock snart utskrefs. Under sin uppväxt syntes hon utan afbrott hafva vistats i föräldrahemmet, och lär hennes moder (fadern dog redan 1826) sökt bereda henne en uppfostran så god, som hennes knappa omständigheter medgåfvo. Konfirmerad i Maria församling 1833, bodde hon hos sin moder till 1835, då hon flyttade tiil Storkyrkoförsamlingen, der hon inskrefs såsom boende hos bokhandlaren Hedbom (numera bosatt i Sköfde). Ton var under ett eller ett par års tid barnasköterska i hr H:s familj och föreföll derunder sitt husbondfolk såsom en intrigante, hvilken på ett eller annat sätt ville höja sig. Sedan hon lemnat. denna tjenst, sökte hon uppehålla sig genom sömnad, och det var just i egenskap af sömmerska hon år 1838 rekommenderades till och vänn insteg i det hus:här i staden, i hvilket hon började den intrig, som hon alltsedan med lika stor oförskämdhet och slughet som framgång fortsatt. Husfadern i nämnda familj var en då ännu förmögen grosshandlare. Husmodern var sedan 1834 afliden, och hushållet förestods af den äldsta dottern, en ficka vid nitton år, hvilken fadren låtit få hela den bildning, som den tiden kunde beredas ett fruntimmer, Henne lyckades mamsell Rosa, såsom fröken då kallades, till den grad för sig intaga, att de begge flickorna snart syntes vara ett hjerta och en själ. Förmodligen satte grosshandlaredottern blindt förtroende till alla de pikanta, mystiska berättelser hennes nya vän för henne såsom i största hemlighet uppdukade, och innan kort egnade sig den sålunda bedragna fickan nästan uteslutande åt den förment olyckliga, men just i gin olycka väl dubbelt intagande Wasaprinsessan, i hvars hela väsende hon tyckte sig spåra tydliga drag af anboren höghet och förnämhet. Med en hängifvenhet, som varit värd en bättre sak, offrade hon för äfventyrerskan allt, sin familjs tillgifvenhet, sin trolofvades kärlek, de summor, som en i gin ömhet väl alltför eftergifven fader gång på gång på dotterns begäran lemnade henne för sin väns växande behof, samt slutligen sitt mödernearf. Ja, hon förnedrade sig med glädje till tjenarinna åt sömmerskan, hvilken, uppklädd ur den förmögna