Dagens Nyheter – 8 februari 1870, sida 1

Vi hafva gifvit hvarandra vår kärlek, och den kan du icke fråntaga oss. Lars svarade icke; han såg blott på Ragnhild, som stod bredvid honom, rädd och bäfvande. Äntligen mumlade han liksom för sig sjelf: — Såå, du vill hafva henne, du? Och du tror att jag har uppfödt och vårdat henne för att till slut låta dig draga bort med henne? Han hade nu retat upp sig mot Halvor. Vet du väl att hon är det enda som jag älskar härnere, att det är hon som gör hemmet ljust, varmt och fridfullt? Och du tror att jag vill låta dig gå bort med henne, att jag vill gifva dig det bästa jag har? Dessutom, fortsatte han med sitt bittra, hånande småleende, är Ragnhild rik, och du har intet. Lika barn leka bäst. Du skall icke utskämma din mor, du. Hon gick icke efter pengarne, hon. Det ser ut, som du tycker mera om dem. — Det är Ragnhild och icke dina pengar, jag ber dig om, ropte Halvor rodnande af harm och rätande sig. Du misstager dig, om du tror något annat. Behåll dina pengar, dem dehöfver jag icke. Tag dem med dig i grafven, så är du säker på att du har dem. Men, tillade han bedjande, gif mig Ragnhild. Du gör illa mot oss båda, om du sätter dig deremot. — Det kalla, bittra småleendet på Lars läppar afbröt honom åter. I detta småleende kunde han tydligt läsa svaret. Ian behöfde icke ord. Han hörde derför knapHON KOMMER NOG! LD