Dagens Nyheter – 7 februari 1870, sida 3

BLI. UP: 110: DINNER ANDADES SJ . . Oo En svensk eremit i våra dagar. Såsom tillägg till vår häromdagen under ofvannämnda rubrik meddelade berättelse om landtm.-eleven Warell, återgifva vi följande, af en insändare till Nya Wermlandsposten meddelade uppgifter om Warell: Carl Warell var en i många afseenden märkvärdig man. Den som nedskrifver dessa rader kände honom endast såsom författare till Gud i Naturen, men erfor vid ett besök i Fagersanna, cirka ? mil från författarens vistelseort, att han lefde som eremit pa en udde vid den närbelägna sjön och ansågs af folket såsom varande icke rätt klok. Detta väckte ännu mera begäret att träffa W., och en söndagsmorgon i augusti månad år 1846 företogs färden öfver sjön tillsammans med en ung man, som kände Warell från hans barndomstid. Vid framkomsten till udden träffade vi Warell på stranden, der han vänligt mottog oss samt förde oss omkring på sin lilla besittning, som var rätt täck. Sedan vi länge samspråkat med honom, inbjödos vi till hans boning, ettlitet timradt hus, innehållande endast ett rum. Dörren var anbragt å ena gafveln, till venster en spisel, å andra gafveln ett fönster och tramför detta ett bord, öfvertäckt af manuskripter; bredvid bordet en bokhylla med en samling böcker och på högra långväggen hans säng. Något annat golf än jorden fanns icke, och likväl hade Warell då vistats här i många år. Han undfignade oss med hvad huset förmådde: rågbröd, bakadt i goråjern, och getmjölk, Uthusen lågo ett stycke från boningshuset och sågo nätta ut. Warells klädsel bestod af byxor, gående till midt på benet, samt blus, hvilken mera liknade en skjorta till formen, af mycket groft blångarnstyg. Fotbeklädnaden utgjordes af ett par träbottnar fästade vid fötterna med remmar, och på hufvudet bar han en mössa af grön sjösäf, sammanknuten med trådar och till formen liknande dem man å kinesiska målningar ser att landtmännen derstädes bära. Således hade man här, hvad klädedrägt och lefnadssätt beträffade, en riktig naturmenniska framför sig, men tillika en man med en varm och ren själ och med stora kunskaper. Att Warell, till det yttre så utrustad och afskyende umgänge med folket, skulle anses som en halffåne var ej att undra på, och den långa ensamheten hade redan då börjat verka menligt på hans lifliga inbillning. Så beriättade: han, bland annat, att han slagit sig ganska bra ut de första åren af sitt vistande härstädes och haft både goda skördar och godt fiske, men att detta blifvit sämre de sednare åren, Detta missförhållande tillskref han menskliga funder, ty att han var hatad och förföljd för sina åsigter så i religiösa som verldsliga förhållanden gaf han öppet tillkänna, och han hade fått den fixa idn, att höga vederbörande hade i sin makt att leda regnet från hans tegar, liksom fisken från hans strand. Det är ofvan angifvet att Warell bodde på en ö; om så var förhållandet, så innehade han icke det hela, ty för att alldeles skilja sig från grannskapet visade han oss ett stort dike, eller graf, som han påbörjat, för att afskära sin udde från öfrige egares marker. Då vi långt fram på eftermiddagen aflägsnade oss från denne märkvärdige man, följde han oss till stranden, gick ut i vattnet och sköt båten flott samt sade oss ett hjertligt farväl.