Dagens Nyheter – 7 februari 1870, sida 2

En qväll träffade hon Halvor der, och sedan infann han sig alltid då hon var på fjället för bärplockning. Det blef snart en vana, och ingendera kände sig riktigt tillfreds förrän den andre var: kommen. När båda infunnit sig hoppade de leende och skämtande omkring och plockade bär, och när Ragnhild blef trött, satte de sig. Halvor berättande en historia eller lärde henne en visa, ty han kunde många visor, Halvor. Att de älskade hvarandra hade de aldrig talat om, men kärleken bodde i bådas hjertan. Den var ännu en omedveten brodd, men blott litet regn och solsken, och den stod der, hög och skön som blomman en vårdag, då hon plötsligt utvecklar sina blad och kringsänder sitt herrliga doft. Den dag, då Ragnhild så otåligt blickade efter Halvor, hade denne låtit vänta på sig längre än vanligt. Längtan och en underlig ångest hade till slut gripit henne. Nästan utan att sjelf veta det, började hon sjunga sin visa, och då Halvor, hos hvilken alla hennes tankar, hela hennes hjerta var, afbröt henne med sista versen, satt hon der rädd och blyg, liksom öfverraskad i sin nya tanke, nu först medveten om sin kärlek. Då nu Halvor satte sig ned hos henne och hviskade så kärleksfullt: du håller af mig, Ragnhild? då stormade det inom henne, men hon kände sig så lycklig. Och då Halvor för andra gången ännu ömmare återtog: du håller af mig, Ragnhild, icke sannt? då föreföll det henne