Dagens Nyheter – 7 februari 1870, sida 2

Något slikt. Fagert, rikt — Sådan herrlighet? Hon fick: emellertid icke sluta sin visa, ty en annan röst bakom henne sjöng sista versen. Ja, du i kärleken finne Alltid ditt ljufvaste minne! Dikt och dröm, Fager, öm, Bor i kärleken, Då hon blef afbruten i sången, vände hon sig icke om för att se hvem det var, men hon blef blossande röd öfver både ansigte och hals. Det var tydligt att hon igenkände rösten. Hon såg ned på marken och plockade på förklädet. Det var en ung, reslig bondgosse som sjungit sista versen. Då sången var slut, satte han sig bredvid henne och tog hennes hand mellan sina båda. Hon såg ännu icke upp, och ingendera sade något. Det var som om visans ord hvilade tryckande öfver dem. å Äntligen lade ynglingen gin högra arm om hennes hals och hviskade henne i örat: du håller af mig, Ragnhild? Hon svarade icke, Ögonen sågo ännu ned, mer barmen började svalla, först sakta ock sedan allt stärkåre och starkare. — Du håller af mig, Ragnhild? Icke sannt? återtog ynglingen bönfallande. Högre och högre svallade barmen, slutligen. tillrade en tår ned och genom tåren såg Hon upp, rädd och blyg: Då slog han sina båda armar om henne,