Dagens Nyheter – 7 februari 1870, sida 1

liksom hon genom tåren såg solen stiga upp öfver fjällryggen, ty, medan aftonsolen färgade horisonten, var det morgonsolen som lyste på hennes kärleks himmel. — Nej, så glad som nu har jag då aldrig varit förr? ropade Halvor, i det han fattade hennes båda händer. -— Icke jag heller! hviskade Ragnhild och lade sitt hufvud intill hans bröst; nu hade hon inga tårar mer, utan endast småleenden. De voro lyckliga och sågo intet annat än hvarandra. Plötsligt sprungo de upp, då de hörde en hård, skärande stämma bakom sig. Det var Lars, Ragnhilds fader, — Jaså, sade han, jaså, i går lek, i dag allvar! — men jag vill icke veta af det allvaret, jag. Du får söka dig en annan, du, ty Ragnhild får du icke! — Förstår du? — Aldrig! Dermed tog han hennes hand -och ville gå. Ragnhild och Halvor hade knappt vågat se upp. Nu sade Halvor: — Vi hålla af hvarandra, du måste — resten frös fast på hans läppar, då han såg det kalla, bittra småleende, hvarmed den gamle såg på honom. Lars hade redan börjat gå utföre med Ragnhild förrän Halvor återvann sin fattning. Hastigt sprang han efter och ställde sig framför dem. — Du måste låta mig få henne likväl, sade han. Ragnbild och jag hålla af hvarandra