Dagens Nyheter – 7 februari 1870, sida 1

man, och derför kunde icke heller folk begripa hur det kom sig att Berte icke mottog ett slikt tillbud. HSannt är att från den tiden något hårdt och bittert lagt sig öfver Lars, hvilket icke en gång åren mildrat, och att lång tid förflöt innan han gifte sig. Det äktenskap han då ingick räckte icke länge, ty som förut är sagdt, hade han redan året efter förlorat sin hustru, samma dag Ragnhild kom till verlden. All sin kärlek hade han nu slösat på den lilla, och denna kärlek hade dag för dag rotfäst sig och vuxit hos honom. Hvad Berte Bergslien angår, så hade hon lefvat väl, fastän i små vilkor, med skolmästaren, som egde en liten gårdfläck, stor som en vanlig husmanstäppa. Ingen hade någonsin hört att hon ångrat sitt val. Med Lars hade hon icke talat sedan dagen före sitt bröllop. Då skildes de icke som vänner, och de hade sedan undvikit hvarandra liksom genom en gemensam öfvenskommelse, Hon hade haft flera barn, men af dem alla hade hon blott ett enda qvar. De andra voro döda. Det barn, som ännu lefde, var nu en stor och stolt yngling, som skulle blifva skolmästare efter sin far, som aflidit. Han hette Halvor, och det var densamme som nyss sjöng sista versen af Ragnhilds visa. Han och Ragnhild hade alltifrån barndomen hållit utaf hvarandra, det vill säga, så som barn älska. Det hade alltid varit deras största nöje, när de kunde få leka tillsammans,