Dagens Nyheter – 5 februari 1870, sida 1

— MM föll på målningen. Qvinnan, som stod der på duken och utdelade almosor åt en tiggande gubbe och ett i trasor höljdt barn, var — Ottilia. Ja, det var håns milda, ljufva Ottilia med samrnna -outsägliga uttryck i blicken, som hon hade, då hon skänkte honom förlåtelse för de lidanden han tillskyndat henne. Det var en intagande bild af den sanna, qvinliga godhet, som höjer själen och värmer hjertat och det var just med denna blick hon hade eröfrat hans hjerta vid deras första. sgammanträffande. Ottilia, ej Agda, var det således Törnstedt svärmat för. Henne var det han hade målat. Hade Halfdan ej förstått detta när han såg taflan, så hade han fått reda derpå genom det bref, som öfverlemnades: åt honom efter frukosten. Det-var från professorn och lydde sålunda: i Herr löjtnant! Betrakta noga mitt verk, och ni skall finna huru innerligt mån måste älska de drag, man så troget och ur minnet kunnat återgifva. Ni skall fatta att man måste anse den qvinna, hvars hjerta man kan måla, för ett väsende af en högre ordnitig, hvilket man tillber på afstånd, emedan man icke anser sig henne: värdig. Jag såg er hästrui London och jag älskade henne, Icke såsom mannen den hän MOR OCH DOTTER. 28.