Dagens Nyheter – 4 februari 1870, sida 1

derför att du afskydde att-hafva unga, fattiga militärer i slägten, och du förmådde mig att öfvertala henne taga den för rik ansedde öfversten. När Alfhild var fyra år, tog du äfven henne från mig. Hon skulle uppfostras hos ett utmärkt engelskt fruntimmer. Du fick göra allt detta, ehuru det smärtade mig. Du hängaf dig åt dina affärer, du var aldrig i ditt hem, du reste bort och du kom åter ; icke ett ord af klagan eller förebråelse gick öfver mina läppar. Jag kände att din kärlek aftog, och jag blef rädd för att visa dig att min blifvit starkare, Jag var alltid vänlig, men jag var fåordig; jag ville icke säga något, som misshagade dig. Jag visade ett förnöjdt utseende af fruktan att ett sörgset skulle påskynda, att jag förlorade den lilla tillgifvenhet du ännu egde qvar; men jag besinnade icke att jag blef enformig. Det leende, hvarmed jag mötte dig, då du kom hem, var en mask, bakom hvilken jag dolde den ångest, som bodde i mitt hjerta. Du borde icke ana att hela min själ hängde fast vid dig. Ack, Halfdan, hvarför lärde du mig att älska dig? Hvarför gaf du dig ej tid att närmare granska det du kallade din lycka? Tror du att granna kläder, prakt och rikedom kuhna ersätta en qvinna bristen på kärlek af den man, som är allt för henne? — När Agda och jag efter flera års förlopp åter möttes, skar det till i mitt Hjerta att finna henne så skön, Det var också med MOR OCH DOTTER. 28.